torsdag 19 juli 2012

Jakten på svenskheten - Qaisar Mahmood

Jakten på svenskheten är utgiven av Natur & Kultur 2012. Qaisar Mahmood har tidigare gett ut Small, medium eller large? Vägval för ett hållbart mångfaldssamhälle (2007) och har bland annat arbetat på Integrationsverket och Riksrevisionen. Han har också skrivit debattartiklar, exempelvis om fördelningen av röda dagar och hur man skulle kunna omfördela dem.

Boken köpte jag efter ett författarseminarium i Almedalen. Fredag kväll, efter centerns partiledare Annie Lööf hade premiärtalat, samlades en väldig massa personer i Almedalens bibliotek för att lyssna till ett författarsamtal med titeln "Vilka är våra idéer om svensk identitet?" Fredag kväll - slutet på veckan när många åkt hem - och salen var knökfull. Själv var jag tidig och satt långt fram, precis i mitten vilket gjorde att jag först efteråt såg hur många vi faktiskt var. Ämnet intresserar och fascinerar.




Moderatorn började med att presentera författaren Qaisar Mahmood och sedan förde de två ett samtal kring boken och kring vad svensk identitet är - om det ens finns.

Jag köpte boken efteråt - fick den signerad - och läste ut den ganska fort. Mycket av det som stod i boken hade avhandlats under författarsamtalet - ganska givet - men tankegångarna utvecklades och fördjupades i boken.

Så vad är det för bok? Jakten på svenskheten är delvis en repotagebok, delvis en roadmovie-bok - om den genren nu finns - men också en bok om författaren själv.
Qaisar Mahmood ger sig ut på en resa på sin motorcykel Lejonblod - namnet har den fått av hans döttrar - för att hitta kärnan i det svenska. Slutsatsen han drar - efter att ha besökt bland annat Karlstad, Malmö, Österlen och ett midsommarfirande i Dalarna är att kärnan - nöten - inte existerar utan att det istället är en lök, en lök med många lager, lager som ständigt byggs på.

Slutsatsen som sådan säger jag ingenting om, den kan jag absolut ställa mig bakom. Kultur och identitet är något som byggs på och förändras, liksom nationalitet. Just ordet nationalitet är något Qaisar Mahmood tycker vi borde använda mer och vara bekväma med. Jag förstår hans resonemang om att det är lite larvigt att hävda att det inte finns något "typiskt svenskt" förutom blonda, långa människor när det bara är att titta sig omkring (jag är inte blond men jag är definitivt svensk) och att säga att allting som är typiskt svenskt är negativt: svensken är introvert, osocial, "landet lagom" och Jante.

Det roliga är ju att så fort vi åker utomlands förvandlas vi till nötter (sic!) allihop och skuttar runt i små grodorna, äter Kalles kaviar och slåss för snuset - gärna väldigt icke-lagom nyktra...

Mitt problem med boken är framför allt att författaren inte mer aktivt söker upp folk. Han träffar i första hand vänner - och vänners vänner. Någon gång pratar han med en servitris och han lånar eld av andra MC-åkare - men just MC-åkarna kommer inte till tals gällande svenskheten utan där är identiteten som MC-åkare mycket viktigare, en identitet som Qaisar Mahmoood mycket passionerat beskriver.
Jag får veta väldigt mycket om hur det är att åka MC - hur det känns, hur man mår och hur man hälsar på andra MC-åkare - ett sätt att visa att man kan koderna och tillhör samma sfär. Kontrasten mot försöken att beskriva svenskheten är tydlig. Hur hälsar vi? Hur vet jag att det är en annan svensk jag möter? Vad är det som gör att jag är svensk? Hur vet jag att jag tillhör sfären "svensk" på det vis som Qaisar Mahmood så tydligt vet att han tillhör MC-åkarna? Är det trots allt det yttre - stället och MC´n som är det viktiga? Att det inte är det yttre som är det viktiga i svenskheten är han mycket tydlig med men hur är det i andra kulturer så som MC-åkandets? Han välkomnas som en i gänget när han har stället på sig samtidigt som han skriver att tack vare hjälmen med visir blir han inte dömd efter sitt utseende... Jag anar en paradox.

Nå, utseendet är inte det enda som förenar MC-åkarna. Det är känslan och vetskapen om just känslan. Känslan av att susa fram på motorvägarna i en betydligt mycket högre hastighet än den tillåtna, känslan av att vara fri. Vilken känsla beskriven svenskheten? Å andra sidan - måste det finnas en gemensam känsla för att man ska kunna bekänna sig till samma kultur? Jag tillhör massor med olika kulturer lik MC-åkarnas och jag vet inte om jag kan sätta en gemensam känsla på dem.

Qaisar Mahmood möter vad han beskriver som olika sorters svenskhet beroende på var han är. Just där man själv bor anser man att det är som svenskast och att det sättet man själv lever på - eller de runt omkring man har fördomar kring - lever som mest svenskt. Jo, för helt vill folk vara lite skönt osvenska. Att vara svensk är ju så tråkigt.

Jag ser inte boken som i första hand en jakt på svenskheten utan snarare som en jakt på Qaisar Mahmoods identitet - vilket är nog så intressant. Hans problemställningar är många gånger klokt formulerade och han drar teser i bevis genom historiska fakta. Allting håller dock inte rätt igenom. Något han själv upptäcker under sin resa är att de flesta har problem med att sätta ord på sin identitet. Vad är jag? Vem är jag? Vad tillhör jag?

Jag har pratat med många som har samma känsla som jag - snart kommer de avslöja mig som den bluff jag är. Jag upplever att Qaisar Mahmood skapar sig en identitet som utanför, inte att han de facto är det. Ja, hans utseende är långt ifrån den många skulle beskriva som "typiskt svenskt", liksom hans namn men som det flockdjur vi är vill vi desperat passa in i den grupp vi är i för tillfället och så fort vi byter miljö kommer det finnas saker som "avslöjar" oss som utbölingar.

Qaisar Mahmood har tatueringar på sina armar som går ut på att han är tillverkad - made in - Pakistan men skapad i Tensta. I slutet av boken reser han tillbaka till Tensta med en barndomskompis och de känner inte alls igen sig. Tensta är för dem främmande. Det är något de flesta upplever när de försöker åka tillbaka till barndomen - det man lämnat finns inte kvar eftersom ingenting är statiskt och det är en av bokens viktigaste poänger.

En annan är kritiken av integrationen - vid författarsamtalet skämtar han om att det enklaste vore att ge alla ett motorcykelkörkort för då får alla en identitet som håller dem samman. I dessa stycken är han lysande!

Någon riktig svenskhet hittar han inte, trots 900 mil på MC. Kan bero på att så mycket är just mil på MC, mötena är få. Att titta på folk som campar kan inte ge så många insikter - då är hans beskrivning av den egna barndomsupplevelsen som campare mycket intressantare. Qaisar Mahmoods tankar och reflektioner är desto fler och många gånger väldigt kloka. Det är få författare som skriver i den har genren, få som har den insikt som han besitter i och med sin bakgrund - uppväxtmiljö och arbete. Jag håller inte med i alla slutsatser han gör - vilket å andra sidan också är något han tar upp. I slutet listar han tio budord där det sjätte är "Svenskhet kan innebära olika saker för olika individer." Livet bygger på olika förutsättningar beroende på om man bor i Tensta eller på Ekerö men livet man lever kan vara svenskt oavsett.

Klippdockan på bokens framsidan är en illustration av detta - problemet är att vi fastnar i de yttre attributen igen.




Aftonbladet recenserar boken liksom Svenska Dagbladet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar